Total Disorder

Gotlandsväskan från förra helgen är nu utbytt mot Norrlandsväskan deluxe. Tö är utbytt mot monstersnö och bikinin (man kan ju i alla fall låtsas att man kan bada på Gotland året runt) mot långfilisonger.

En hel helg fullspeckad med utbildning, lekar, snösim och trevliga människor. Kan det bli mycket bättre?

Några hintar på hur gårdagens nattbravader påverkade mitt välbefinnande.

1. Gick uttråkad på maxi för att hitta ett lovligt kreatur att fylla min frys med. Dock är det så att det så att vi i Svea rike inte behöver slå ihjäl och slakta djuret själv, utan de ligger fint packeterade på rad i köksdisken. Dvs jag hade grymt mycket tid att spendera i affären innan bussen gick. Mitt i mellan vällingen och våtservetterna satt en treåring i sin vagn, lika uttråkad som jag och väntade på att sin mamma skulle välja blöjor klart. Det enda mest vettiga i situationen var ju att leka "tittut" med en helt random. Det tyckte i alla fall jag och treåringen.

2. Jag tvättar mina lakan. Går tillbaka till tvättmaskinen för att hämta tvätten. Öppnar luckan, tar i tvätten.

Eeeeh ja. Det tog ju en extra sekund för min lilla hjärna att komma på att tvätten faktiskt ska vara blöt när den är tvättad. RETARD!

I natt var jobbigaste natten på länge. Den ena mardrömmen avlöste den andra...

01,30. Ida vaknar av att Kenny (Elinas pojkvän) får ett skott i pannan av en galen militär.

02,10. Ida vaknar när hon spottar den galna militären i ansiktet. I samma sekund som jag spottar vaknar jag och inser att jag inte bara spottat i sömnen, utan även råkade lorska ner sängen. Sweet Pumkin, detta är ju inte riktigt normalt. Jag torkar upp slemmet och försöker bortförklara det faktum att det är helt onormalt att spotta i sängen, med att jag har tvättid i morgon.

05,30. Någon för in ett metall föremål i nyckelhålet och vrider om låset. I samma stund som det klickande ljudet av att dörren låsts upp, vaknar jag. Är det någon i lägenheten? Var det en dröm, eller var det faktiskt så att det är någon som är påväg in i lägenheten?

Jag ligger där, helt skräckslagen och vågar knappt röra mig, om ens andas. Jag hasar ner under täcket och ligger helt blickstilla. I hjärnan far det tusentals tankar. Är det någon som kommer in i lägenheten har jag ingenstans att ta vägen och sängen är ju inte direkt osynlig. Jag gör upp en plan i huvudet om vad jag ska göra om jag blir upptäckt. Inser i mitt sömndruckna tillstånd att telefonen ligger bredvid mig. Sträcker försiktigt ut armen och knappar in 112 på skärmen.

I min hjärna hör jag tanken att det tar en millisekund att trycka på knappen och jag minns att jag la märke till båda mina grannar är hemma när jag kom hem sent från IKSU. Jag sväljer, andas och drar av mig täcket...

Hallen är helt tom, toalleten lika så. Jag vet att jag inte hört ytterdörren öppnas (Thank lord för en trögöppnad dörr med ljudeffekter. Note to self: Felanmäl den aldrig!). Jag känner på ytterdörren och den är låst...

Pjuuuuh. En tryckvåg av lättnad flyter ut ur kroppen. Adrenalinet pumpar förfullt och det hela var bara en dröm. En dröm en dröm en dröm!

Igår var första dagen på mitt nya jobb som ledare. Eller snarare en introduktion till jobbet som ledare, klappad och klar kommer jag inte vara fören i påsk. Nu är det nog inte många som vill ha mig, men i påsk, då jävlar kommer jag veta allt om hur man bygger snöskydd, överlever laviner och spinnar fulla minibussar på is och lyckas överleva.

Taggad!

Jag vet inte om jag ska säga att det är tur eller otur att tvättmasinken ingår i hyran. Idag tränade jag och Sofie (Sarah var också med på första passet) närmligen BodyPump och sedan tog vi en tur på löpbandet. Fortsätter vi i denna takt kommer man snart kunna tvätta kläder på min blivande tvättbräda, och där mina vänner, där hade vi kunnat tjäna kosing!

Skit bra att du hängivet korrekturläser ditt svar på mailet, gör om och gör rätt. Omformulerar och tänker till en extra gång för att se till att du inte misstolkat och missföstått....

MEN LÄS RUBRIKHELVETET MED! #Dyslexi

"Your work has been submitted"

Det är ju som godis för öronen. Ett hjärta som skuttar till av lycka och en gnutta stolthet. Jag har här med kammat hem ännu ett högsta betyg och denna gång på terminens sista moment. Tjohooo, här ska det firas.

Pepparkakshuset ska slaktas!

Någonstans och av någon anledning råkade jag lova bort mitt liv.

Det är så svårt att säga nej till Anna. Hur kan man säga nej till en människa som är som en ihoppackad solstråle i mänskligt format? Lyckades i alla fall göra en deal - hon måste släpa hem mitt lik till Norpan efter Body Pump passet idag (en säker död), så jag kan krimeras där.

Men nu såhär i efterhand... Kommer det vara värt det?

Finns några saker jag starkt ogillar med min lägenhet, ett av de små störmomenten är det faktum att jag har 50 cm hall. Tar du ett halvt steg förlångt står du i köket och vem vill ha skitiga skor i köket? Ett annat problem som uppstår med denna minimala hall är att det är vinter ute. Vinter betyder grus och grus betyder ett helt jävla sandbolag i halva lägenheten.

Jag börjar minst sagt överväga att lägga ut en annons på blocket och betala hyran med hjälp av mitt nystartade sandbolag...

Det börjar arta sig.

Min 90-talshemsida börjar äntligen se besöksvänlig ut. Den fula punktliknande menyn har lagt sig på plats och den epilepsiframkallande färgkombinationen är utbytt mot grått. Kanske dags att klassa om sig från tekniskt-efterbliven till körduglig?

Onsdag var en perfekt sista dag. Det var inte min sista dag i Norpan, men mentalt var det de. Är man beredd och halvt förväntar sig att hoppa på en spybåt påväg till världens finaste ö, räknas det allt som sista dag.

Jag kastade mig upp ur sängen alldeles förtidigt för att ha kladdkaks och kaffefrulle med Marcus. Emil bråkade ute, storm kallar de visst det. På tvär gatorna var det lä, men när man kom ut där mellan husen så hissnade känslan av frihet i magen. Tant-74 som febrilt jagade sitt silvriga paraply (som tillsammans med Emil var på rymmen i 120 knop) kunde troligtvis inte hålla med mig om känslan.

Med magen välfylld och kroppen hög på socker satte jag på mig finkängorna för att ut och gå i skogen i 1,5 h med Elina, Melen, Rasmus, Milo och Lisa. Som levande bambis på is tog vi oss fram. Blöt, lerig och nybadad avslutade jag det hela med myskväll. Låt mig kalla dan fulländad.

Årets skräck har infunnit sig. Jag får kväljningar vid bara tanken. Skräcken för denna ofrivilliga bantningskur, får alla levande varelser att vilja skrumpna ihop till en livlös klump på marken. Jag har varken tid eller lust att drabbas av vinterkräksjukan nu. Nog för att jag gillar att träna mina magmuskler, men jag har känslan av att ligga och kaskadspy inte riktigt är min grej.

Handsprit och cola, nu jävlar ska immunförsvaret boostas.

Då var tripp, trapp, trull åter igen uppsplittade. För första gången i världshistorien är det inte jag som måste åka och jobba, det är Hugo. Medan han har bosatt sig i min lägenhetet vid världens ände, är jag hemma och är grymt upptagen med att ha jullov. Sweet pumpkin.